Sun-day

Hej, idag är den en solig söndag och jag vaknade vi tiotiden. Lovisa sov över så vi lagade god frukost bestående av super smoothie, bageribröd och kanelbullar. Vid tretiden satte jag mig för att plugga inför morgondagens skoldebatt men min grupp glömde bort vårt skypemöte och säger att vi ska ta det senare, så då vart jag lagom irriterad. Nu ska jag kanske bege mig ut för att cykla eller något annat atletiskt, vi får se. Sen blir det förhoppningsvis matteplugg om jag orkar och mys på soffan. Åhh söndagar <3333

 Här är två bilder ifrån i fredags när jag och några härliga tjejer från min klass begav oss ut för att bada efter skolan. Så detta år har jag nu badat i både maj och september #stoltviking

Hejhej

Bilder ifrån COLOR ME RAD 2014

Bästa möjliga starten jag hade kunnat fått på sommarlovet.

Första, men absolut inte sista, gången jag kände mig lycklig i år ingen press bara färg.

Skillnaden i tid och rum

Etthundrasjuttiofyra. Så länge sen är det sen min senaste uppdatering.

http://alwaysandbelieve.blogspot.se/2014/03/var-inte-radd-for-lejonen-andreas.html 

Tvåhundrasextiosju. Så länge sen är det jag kom hem ifrån Nya Zeeland.

Tjugotvå. Så länge sedan var det jag kom hem från Tyskland.

Tvåhundrasjuttiotvå. SÅ långt är det kvar tills jag tar studenten.

Ja skillnaden mellan tid och rum. Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade senast. Ja 174 dagar sedan då var det mars och fortfarande ganska rått ute. Jag kämpade fortfarande med vardagen så gott jag kunde och kyrkan var till stor hjälp för mig. Men det är inte livet som har kommit emellan nu när bloggen har stått still, det är stress, press och depression. Jag tappade mig själv och har haft det så svårt att anpassa mig efter att jag kom hem från mitt utbytesår i Nya Zeeland. Skolan stressade mig så mycket att jag gick in i väggen, jag fick komma på akutsamtal på vårdcentralen och hos kuratorer. Efter den dippen som varade i flera månader är jag väldigt glad att jag finns kvar här på jorden. Jag är fortfarande rätt vilsen till och från men depressionen och självmordstankarna är som bortblåsta. Det skrämmer mig hur olika bilder och perspektiv ens eget psyke kan måla upp för olika situationer. Jag brukade gråta när jag kom hem från skolan som en rutin ända sedan februari till i juni. När pappa frågade, eller någon märkte, så vinkade jag bort det med att jag hade en dålig dag, men hur många dåliga dagar kan man egentligen ha på raken?

När jag slutligen en dag låg på soffan och jag grät så mycket att jag knappt kunde andas så ringde jag en väldigt god vän till mig, jag fick knappt fram vad jag ville ha sagt, att jag behövde hjälp, för klumpen i halsen var växande stor, som ett svart hål som sög upp alla mina ord. Hon tröstade mig och sa att jag skulle vända mig till psykiatrin men jag svarade bara att nej det blir bättre snart, det blir bättre snart. Gud är med mig och allting händer för en anledning. Men hon hade rätt, för ångesten växte och när jag kom hem efter skolan så gick jag och la mig för att sova, så jag skulle slippa panikattackerna, fast när jag vaknade några timmar senare utan att ha gjort fysikläxan, matteläxan eller hört av mig till den vän som jag egentligen planerat att träffa så växte paniken. Jag kände mig så hjälplös. Så på min pappas initiativ ringde jag slutligen vårdcentralen och fick en remiss för att träffa en läkare som skulle bedöma mitt välmående den 28 maj 2014 sen fick jag gå på terapi-liknande samtal en gång i veckan ända tills jag åkte på min efterlängtade 19-dagars resa till Tyskland. <3 <3

Nästan ingen vet vad jag har gått igenom denna vår och sommar. Min familj, min bästa vän och min värdsyster men ingen vet till vilken utsträckningen jag mådde dåligt och hur illa det faktiskt var. Så varför berättar jag det här nu på webben som är öppen för vem som helst? När jag startade den här bloggen så lovade jag att här kunde man läsa om både det fina och fula i mitt liv. Jag vill inte måla upp mitt liv som en idyll som andra avundas, jag vill visa verkligheten, precis så som jag lovade. Sen vill jag vara stolt över att ha tagit mig igenom en depression och visa för andra att man behöver inte skämmas. Även om det här inlägget har varit fruktansvärt jobbigt för mig att skriva, för att den där hjälplösheten är som ett spöke och jag är rädd att den ska komma tillbaka så fort jag nämner den, har en dålig dag eller att det är allt som folk kommer se mig som, hon som var deprimerad. Men jag har insett nu att livet är så otroligt långt och när jag har tagit mig igenom något som varit så oerhört svårt för mig så spelar det inte så stor roll om någon liten individ skulle se ner på mig, eller skratta åt min historia. Så klart att det skulle göra ont, men överlevde jag det här, så kan jag överleva det där. Så det här inlägget, den här ärligheten är till dig som behöver höra att även mitt liv har dippar och kan jag ta mig igenom det så är jag helt säker på att du kommer klara det. Ge inte upp kampen.

"Var inte rädd för lejonen" - Andreas

Min kyrka är helt amazing, mitt hem på jorden. Världens bästa plats. Sedan mitten av december förra året har jag varit en del av Hillsong Church Stockholm. Det är en plats med helt fantastiska människor där man får vara fri på riktigt. Så mycket energi och glädje finns att hämta där. Tidigare har vi funnits på Nalen men nu finns vi på biografen Park kl. 11 och 18. Vilket är en riktigt uppgradering om du frågar mig. Skönare stolar, bättre sikt mot scenen och som alltid, grymt bra predikan. Förra söndagen var första söndagen på Park och det var verkligen den nystart som jag behövde. Vår pastor Andreas bjöd på en helt underbar predikan som jag rekommenderar er alla att lyssna på. Hillsong Sthlm podcast kristen eller ej här finns ett budskap som jag lovar att varje individ kommer ha nytta av. Du lika väl som jag. Tryck på länken för att lyssna på en predikan som handlar om att våga † och att inte ge upp. Det handlar om att resa sig över det jantelags-samhälle som vi lever i idag. Att gå över vattnet även när alla andra väljer att stanna i båten. Att inte köra safe utan att göra det som finns i ditt hjärta. Att vara trofast och tro på din möjlighet att förändra världen.

Jag är så otroligt tacksam till min kyrka som varje vecka förändrar många liv. Det är en plats på jorden där alla får känna sig trygga. Alla är välkomna och jag skulle verkligen rekommendera er att komma ifall ni inte har något annat på gång nästa söndag. Ta med alla er vänner så ses vi där, ni kommer inte att bli besvikna. Ha en toppenfin vecka och låt inte lejonen äta er tills dess. Gud är på din sida!

I was aiming for the sky

Jag vill leva i en värld där det inte finns något tak. Där det inte finns några begränsningar för vad vi kan uppnå. Där vi kan sträcka oss mot skyn. Stolta. Glada. Jag vet att vi alla är kapabla att leva sådana liv, vi måste bara sluta lyssna på folks klagosånger om vad som aldrig kommer kunna gå att uppnå och börja lyssna på våra hjärtan. De drömmar och mål som finns inom oss, det är de vi lever för. Jag vet själv med mig att när någon, framför allt mina föräldrar, säger nej det där går inte. Så tänker jag jaha oj okej och så ger jag upp. Det är det värsta vi kan göra i ett sånt läge kamrater! När alla säger till oss att det inte går det är då vi ska säga "then watch me. Watch me do the un-doable" det är då vi ska strida som aldrig förr, för våra hjärtans skull. Jag vill leva i en värld där det inte finns något tak. Där jag inte blir påverkad av andras ideal. The sky is the limit. Och jag ska försöka att stolt och glad sträcka mig mot skyn och aldrig låta någon trycka ner mig igen. Kanske kommer jag falla en eller två gånger men "never will I stay down". Nu ska jag baka min tårta, med de ingredienserna som jag vill ha. För jag har bara åttio år kvar och livet är för kort för att låta någon annan sätta ribban. Nu ska jag ut och nu ska jag leva. Aldrig mer förtryckt. Det är svårt och kommer inte att ändras över bara en natt men jag börjar få mer och mer klart för mig hur jag vill leva mitt liv.

Courage is not the absence of fear, but rather the judgment that something else is more important than fear. The brave may not live forever, but the cautious do not live at all. From now on you'll be travelling the road between who you think you are and who you can be. The key is to allow yourself to make the journey.

Livet är för kort för att göra något som man inte vill. Jag fyller 19 i år och har kanske bara åttio år kvar på den här jorden, om jag har tur och sen ett evigt liv i himlen. Men det betyder att jag har kanske snart levt en femte del av mitt jordsliga liv. Jag har redan ätit en bit av tårtan och har fyra kvar. Jag funderar på det. Detta är alltså om jag har tur. Jag kunde lika gärna vara död imorgon. Sånt händer, bilolyckor sker, folk ramlar, man kan få hjärtattack. Tanken på döden skrämmer mig inte längre men jag känner mig inte redo. Det finns så mycket mer som jag skulle kunna ge världen. Så jag utgår från tanken att jag blir hundra och då tänker jag för böveln vara lika cool som hundraåringen som steg ut genom fönstret och aldrig kom tillbaka. Fast en kristen variation. Åh vad jag vill leva nu, i vardagen jag vill våga peppa tagga och inspirera andra. Jag vill vara ljuset för Gud.

Men om jag nu har åttio år kvar vill jag se framåt mer än bakåt. Jag vill tänka på vart jag ska mer än vart jag har varit. Jag vill vakna varje morgon och ha något att se fram emot oavsett vilken veckodag det är. Alltså på måndagar likaväl som fredagar. Jobba med något jag älskar. Umgås med människor som inspirerar mig. Och bara tänka vad jag kan göra i mitt liv, vem jag kan påverka, hur jag ska dekorera min tårta. Vill jag ha ett stort lager med glasyr, choklad, Non stop och strössel, eller jordgubbar, hallon och bär med vaniljglass i mitten. Vill jag resa jorden runt, åka på en roadtrip i Afrika, upptäcka naturen lejonen och glädjen i det lilla, vill jag lyckas inom karriären, vill jag ha en stor familj och så småningom bli en bullfarmor. Livet är långt och jag är helt säker på att jag kan hinna med allt det där jag vill så länge man minns att livet är idag.

Det är inte imorgon, det börjar inte när jag har gått ut gymnasiet eller när ett prov är över. Det är nu. Livet pågår just nu när jag skriver de här orden och du läser denna mening. Vad är klockan. Är det mörkt eller ljust ute? Hur mycket har du pratat med din familj idag. Vem har du påverkat. Vilka drömmar har du kommit närmare att uppfylla. Vem har du levt för?

Jag har fastnat och tänker så mycket på vem jag var, utan att inse att jag har kapaciteten att bli så mycket mer. "The key is to allow yourself to make the journey." From the Princess diaries. Min fråga är, vart tror du vi kan vara imorgon om vi slutar sätta käppar i hjulet för oss själva. Om vi låter Guds verk gälla och vågar leva för något större än oss själva. Slutar vänta på att någon annan ska ställa den fråga som vi undrar och själva resa handen mot himlen. Visa att vi finns. Att vi vill. Sluta skämmas och bara våga tro på vår fulla kapacitet. The key is to allow yourself to make the journey. Du måste inte resa världen över för att hitta dig själv, det handlar om en inre resa och den kan du börja idag, igår eller imorgon. Frågan är hur många bitar av din tårta du kommer behöva äta innan du inser att det är du själv som bestämmer över ditt eget liv. Du kan bli precis så stor som du vill. Du kan lyckas. Och du förtjänar att lyckas. Livet är för kort för att göra något du inte vill och man vill inte ligga där på dödsbädden och känna att man vill spy upp den tårta man ätit hela livet för att man valde att äta en prinsesstårta bara för att vara som alla andra. Kom ihåg det är du som har ingredienserna för att göra det mesta av ditt liv. En positiv inställning och en vilja att lyckas kommer man långt på. 

Låt oss göra det bästa av vår tid här på jorden och aldrig glömma att vi lever just idag.
Ågren

HEJ

Jag är tillbaka hemma och har nog bara skrivit två inlägg under de snart tre månaderna som har passerat här. Vad kan jag säga - det ligger något helt otroligt i att uppfylla en dröm, känslan är oslagbar och jämför man den med att vara tillbaka i vardagen tror jag knappast att man hittar någon jämvikt. På gator och vart jag än går, vem jag än möter försöker jag nicka och le, kanske klämma ut mig något enstaka hej. För det är den jag är, någon som ser alla. Men här möts jag en rynka i pannan, granskande ögon och ett eller annat fnys. Inte konstigt att folk är deppiga i detta samhälle. Jag jobbar för att se en förändring. Kämpar för att bryta normen. Att fortsätta sprida glädje. Att vara solskenet en mörk dag.

Största ändringen för mig är att jag har Gud att be till, att Han är på min sida och jag försöker hålla mig trofast i det samhälle som kanske inte alltid stöttar min tro. Jag blev frälst efter ungefär 6 månader i Nya Zeeland då jag kände Guds närvaro och visste att allt det jag läst i bibeln var sant. Länge hade jag följt med mina vänner till något som kallas för Youth group, ett umgängsställe för ungdomar då varje träff avslutas med en predikan och lovsång. Då tyckte jag att stora ord om Gud kunde vara nästintill lite obehagliga men jag fortsatte följa med då det ändå fanns något som lockade mig tillbaka. Jag träffade många vänner där och bestämde mig därför att åka på bible camp det kommande lovet. Dit kom ungdomar ifrån hela Nya Zeeland och vi läste bibeln varje morgon, samt lyssnade till olika ledares predikan. Det var något av det bästa jag gjorde under hela lovet och tomrummet när jag hade återvänt hem till min värdfamilj var enormt!  Jag grät, utan att förstå vad det var jag saknade. Gud finns han verkligen? Jag talade med en väldigt god vän om mina funderingar och hon gav mig en liten bok med titeln "the bridge to life" skriven på framsidan. Samma kväll tog jag mig igenom boken, läste sida till sida och allra längst bak stod frälsningsbönen. Det stod att om du är redo och tro och vill inleda din relation med Jesus läs då de här orden högt för dig själv. Jag tänkte inte så mycket mer än att det var något hokus pokus men att jag inte hade något att förlora. Så jag läste orden och bad Jesus,jag tar emot dig nu och bekänner dig som min Herre och Frälsare. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Jag ber om förlåtelse för alla mina synder. Tack att jag nu är frälst. Tack att du har förlåtit mig och tack att jag nu är ett Guds barn. Amen. Jag slungades bak i rummet med en sån kraft och stannade upp när jag läste orden, det var som om någon kramade om mitt hjärta på ett väldigt skört och omsorgsfullt sätt. Som om tusen dörrar öppnades och som att jag äntligen var fri. Dagen efter berättade jag för min vän som givit mig boken. Hon blev överlycklig och sa att nu när jag är frälst så kommer Gud allt att finnas med mig, oavsett hur långt jag går och denna upptäckt har förändrat mitt liv. Tack Jesus. Här är en bild ifrån när jag döpte mig på Hillsong Church i Stockholm under januarimånad.
 Så tacksam!

Att vilja så mycket att det bara blir fel.

Tidigare idag var jag i en situation som satte mig i panik. Jag var precis på väg ut för en spontan-solskenspromenad innan jag skulle börja bocka av ett måste efter det andra på den schemalagda dagen. Då när jag stod där och snörade på mig vinterskorna och tänkte på de sneakers jag inte hunnit köpa så kommer någon jag älskar in i hallen. Hen överröser mig med frågor, ska du verkligen ha de skorna, vad ska du äta till middag, lunch, du får dammsuga när du kommer hem, ha det så bra i helgen, varför har du inte köpt nya skor än, ta med dig de här istället, nej de där kan du inte låna osv osv. Stop right there. "Du ger mig panik" ropar jag ut så fort en av hens andningspauser är tillräckligt långa för att ge mig en syl i vädret. Jag tror man kan vilja så mycket, men att det kan bli så fel. Hen ville bara att jag skulle slippa begå hens misstag och svettas i vinterskor hela dagen, gå hungrig, utan mat eller glömma något kvar. Men det blev så fel! Istället för att känna mig tacksam över för hjälpen blev jag överväldigad av alla råd. Nu ville jag inte längre gå på min promenad men samtidigt inte stanna kvar. Jag slöt ögonen och drömde mig bort till en solig strand och människor med varma leenden. Kanske var jag tillbaka i Nya Zeeland igen om så för en sekund eller två.

Efter att jag beskrev min situation för mina vänner så insåg jag att det är ett rätt vanligt problem bland äldre som inte vill att vi ska begå deras misstag, eller föräldrar som har svårt att släppa taget. Men jag är inte fem och jag är inte femton, jag fyller nitton i år och jag är redo att göra mina egna misstag. Jag kan inte längre stanna i samma trygga vrå, jag måste växa, utmanas. Det går inte annars. Jag vill inte vackla från sida till sida och resonera mig igenom livet. Jag vill ta mig framåt ibland med en rusande fart och ibland med en hastighet så det för andra kan verka som om jag knappast tar mig fram. Men det är en resa som jag måste göra. Som varje individ måste göra för sig själv. Ibland kanske jag faller omkull för att jag springer för snabbt, men vad gör det om hundra år när jag lever i det paradis som jag har skapat för mig själv? Ett utkast från lördagförmiddag

♬ "The world's gonna know your name" ♬♬

Hur kan man bekosta ett utbytesår och hur övertalar man föräldrarna?

På årets tredje dag trillade en fin liten fråga in på bloggen och jag känner att den är dags att besvara nu tre månader senare. Förlåt! Bättre sent än aldrig ❤ Att åka som utbytesstudent är faktiskt otroligt dyrt och det kan vara rätt svårt att få ihop pengarna. Nu på efterhand har jag blivit ifrågasatt varför jag inte valt att vänta med att resa tills jag börjat universitetet och då kan åka via min utbildning för ett mycket billigare pris. Så om man har det riktigt svårt med pengar kan det vara att rekommendera. Personligen lockade det att åka på ett år där jag och mitt välmående kunde vara i fokus hellre än att ha mycket plugg att ta sig igenom och jag måste erkänna, utbytesåret jag hade i Nya Zeeland var värt varenda öre! Då genomgick jag även det värsta och fick byta värdfamilj men jag ångrar inte en enda sekund att jag åkte.

Photo: Jag och min värdsyster, Brooke, i min andra värdfamilj, hon är nog det bästa som har hänt mig, jag älskar henne så otroligt mycket. 

Så för att besvara frågorna: 

- Mina föräldrar har sparat mitt barnbidrag sedan några år tillbaka. Tanken var att jag skulle använda de pengarna för att läsa vidare efter gymnasiet och då slippa att ta studielån. Dock ser jag mitt utbytesår som en enorm investering för mig som människa och som något som verkligen får ens CV:et att glänsa. Så jag valde att ta av de pengarna och lösa framtida problem en annan dag. Dessvärre räckte inte de pengarna så mina föräldrar la ut resterande del och jag fick själv stå för mina fickpengar. För att tjäna ihop detta jobbade jag extra på ett café inne i stan och knackade även dörr som försäljare för tulpankungen. Allting är möjligt och alla pengar du kan få in är värdefulla, så spara in på godis och lägg pengar i en skål, erbjud dig att sitta barnvakt, säljtrisslotter eller tulpaner som jag. Låt inget hindra dig ifrån att uppfylla din dröm.

 - Att behöva övertala sina föräldrar kan kännas svårt eller en aning klurigt. Jag har dock alltid ställt rätt höga krav på mina underbara föräldrar och för mig har det varit viktigt att de ska förstå den resa som man faktiskt gör som utbytesstudent. Det handlar om mer än att resa i tid och plats, man gör en resa i sig själv. Tror jag började prata om detta när jag var 12-13 år gammal och då trodde de att det var en fas eller en dröm som skulle gå över, men jag visade dem att för mig var det så mycket mer. Under alla dessa år fortsatte jag prata om mitt blivande utbytesår, jag kollade upp priser, organisationer, länder, jag tog hand om allting själv. Någonstans tror jag att de undrade hur det hela gick till då de aldrig sagt att jag faktiskt fick åka. Så en dag satte jag mig ner och förklarade att jag vill inget annat än det här, och att detta är resan som kommer att förändra mitt liv. De lyssnade på vad jag sa och när tiden var inne hade vi pengarna som behövdes och jag fick åka.

Än idag är det utbytesåret det bästa som har hänt mig. Jag hoppas verkligen att du lyckas övertala dina föräldrar, viktigaste är att verkligen visa att du är seriös med det hela och hur mycket det skulle betyda för dig, samt att det kan underlätta om du erbjuder dig att bidra till en del av kostnaden.

Lycka till finis.

I wanna sing I wanna shout I wanna scream till the words dry out So put it in all of the papers, I’m not afraid They can read all about it, read all about it oh

Jag är så redo. Jag vill börja se mig själv som en vinnare igen. Jag vill faktiskt att vi alla ska känna oss som vinnare! Vad skulle du göra idag om du visste att du inte hade något att förlora på det? Det finns egentligen ingenting att förlora utom vår rädsla för att vara förlorare. För det är med den tanke vi blir de förlorare som vi är så rädda att vara. Jag menar hur många gånger har du låtit bli att skicka in en ansökan till ett jobb, en tävling eller en utbildning för att människor ständigt påmint dig om hur svårt det är att komma med eller att ens bli kallad på intervju? För mig är svaret "OÄNDLIGT MÅNGA GÅNGER". Jag tycker själv att jag har levt i en vardag där jag har tagit det säkra framför det osäkra. Det låter kanske som något av en hämmande miljö men det har varit tryggheten som jag har valt. Sen har jag insett att jag vill så mycket mer och jag har åkt iväg på mitt dröm-år i Nya Zeeland, hittat vad jag vill syssla med och accepterat mig själv, på en helt annan nivå. Trots den stora upptäckten jag gjorde föregående år så har det varit allt annat än lätt nu när jag återvänt till min så kallade hämmande miljö. För jag trodde att det var i Nya Zeeland jag hade utvecklats till den fantastiska människan som jag alltid har velat vara och kände därmed att hon skulle stanna kvar där som ett minne blott. Men igår då satt jag och läste igenom gamla blogginlägg ifrån 2012 och oj vad stolt jag var när jag insåg att hon den där fantastiska tjejen som jag hittade förra året hade funnits inom mig ända från början, hela tiden - var dag som har passerat. Vi är alla så mycket mer än våra tankar om oss själva. Vi blir mer och mer låsta av jantelagen och andras tankar ju äldre vi blir. Det är inte lätt att leva i Sverige i ett vintermörker som aldrig verkar ta slut. Så därför får vi själva bli solskenet för andra och oss själva. Trots det så vågade jag leva ut till min fulla potential i Nya Zeeland, så jag vet vad jag har att ge, och väntar med spänning och till och med en exploderande glädje till den dag, den sekund, den tid då jag vågar leva ut det även här. Då vi äntligen kan sluta hålla tillbaka, visa våra vita leende och se alla livets möjligheter. Snart så. Då förändrar vi världen. Då ska vi lysa upp Sverige så till och med Amerika kommer att höra om oss.

Det här nya temat heter "The winner takes it all" och ni hittar det i vänsterspalten under rubriken "DRÖMMAR". Handlar om att våga se sig själv som en vinnare i en miljö där man ständigt påminns om sina brister och att leva det livet som man själv vill. Följ med mig på en inspirationsresa mot ett bättre liv där ingenting är fejk. "Jag kanske inte kommer förändra hela världen, men jag kan förändra en värld och det är min värld." Hoppas du är villig att göra detsamma, för vi förtjänar så mycket bättre xxx

Feel the fear, do it anyway.

Ms Time Traveller of the Future

Hej alla nu med sex dagar i landet tänker jag skriva om mitt ett och en halvt dygn flygande från andra sidan jorden. Jag känner mig fortfarande inte redo att återuppleva hejdå:et det är svårt nog som det är så det kanske jag skriver om en annan dag när saknaden har lugnat sig lite. Torsdag den 12 december startades med en mycket tidig start, 4:30 jag sprang runt lite för att få ordning på allt, åt den äggmackan min värdmor förberett åt mig och sen bar det av till flygplatsen med en halvtimmes biltur. Ett tjugotal vänner kom för att vinka av mig trots den tidiga timmen och det var jag så otroligt tacksam för. Dock blev det inte så mycket av ett hejdå då incheckningen tog betydligt längre än vad vi räknat med. Det var strul med Å:et i mitt efternamn och det verkade som om mitt boarding pass försvunnit ur deras system. Det gjorde mina vänner överlyckliga och de sa hur de hade planerat detta sen start. Tyvärr var inte deras plan lika felfri som Sickan för jag kom iväg på planet efter endast två minuter av kramar och gråt. Sen grät jag hela vägen till Auckland. Det här var i alla fall solnedgången på väg till flygplatsen. Himlen var som delad i tre, otroligt vackert!

I Auckland möttes jag av en Area rep från STS som faktiskt körde mig till andra änden av flygplatsen i sin bil och jag var så tacksam med alla mina tunga väskor. Det var kanske fem minuter att åka med bil så förstå hur stor flygplatsen var! Vid det laget hade jag tagit mig samman och börjat tagga för den långa resan hem till alla fina. Efter kanske en timme spenderad med kvinnan från STS gick jag igenom säkerhetskontrollen och möttes av en annan glad utbytesstudent som skulle till Amsterdam. Hon hade bott på en fin och solig plats högre upp på norra halvön, Tauranga och vi pratade länge och mycket innan vi gick för att sätta oss vid gaten. I väntan på flyget blev vi vän med kvinnan som satt bredvid oss och vi pratade om allt möjligt. Jag älskar hur öppet det är och hur man kan prata med vän som helst!

 Flodis spelar tv spel på det andra av fem flyg. Jag hade ett fönstersäte och en hel rad för mig själv att sprida ut mig på. Det här var nog den minst action fyllda benet i hela flygresan. Inte alls som den långa turen från Singapore när jag spillde vatten över hela min och sätet, lämnade stolen med hörlurarna både på och inkopplade vilket ledde till att jag nästan föll omkull. Flygplans mat har aldrig riktigt varit min grej, oavsett hur fint de serverar eller tillagar det känner jag aldrig för att äta när jag är så högt uppe i luften. Var på väg att tacka nej till maten på ett av de sista flygen men sen insåg jag att vi skulle vara där i ytterligare åtta timmar och det vore ju jobbigt om jag plötsligt blev hungrig. Så jag log, tackade och tog emot en bricka fylld med små återslutna skålar av flygplansmat och gömde det som såg godast ut under mitt säte ifall jag skulle bli hungrig senare. Alla mina nyfunna vänner på planet undrade vad tusan jag höll på med och tyckte att jag var superrolig och udda haha men den där salladen var rätt god alltså.

På flygen kunde man följa sin färd på en liten tv skärm framför en utifall att man tröttnade på det stora utbudet av tv, film och spel som också fanns programmerat i skärmarna. Jag satt och kollade på kartan för att se hur högt upp vi var i luften, det visade de där med. Vid 15000 ft från vattennivå uppe bland moln och blåa himlar tittade jag ut och tänkte tusan vad coolt från den här höjden har jag hoppat ut, fallit nästan en minut innan fallskärmen öppnats och sen svävat och sett på får och fina vyer i Queenstown.

Jag och Hemma från Tauranga, som skulle till Amsterdam, fick en asiat att ta bilder på oss vid Auckland's flygplats. Bilden blev lite halvdan så när vi anlände i Sydney, gått igenom tullen och tagit emot vår väskor frågade jag en snäll man om han kunde ta en bild på oss två tillsammans med våra vagnar och väskor. Han sa ja självklart och fick prova några gånger innan vi vart helt nöjda. När vi sedan stod och kollade våra smile i kameran kommer en säkerhetsvakt fram till oss. Han hade sett oss ta bilderna och allt men kom först nu och pekade på skylten bredvid oss för att visa hur det inte var tillåtet att ta bilder där haha. Vi skrattade och var tvungna att radera alla. I Sydney träffade vi även två utbytesstudent tjejer som hade bott på den södra halvön och en finsk kille som åkte hem tillsammans med sin biologiska familj.
 

 Jag och Caroline, från Österriket, tyckte det var himla coolt hur det stod vårt namn och "Ms World Traveller"

 Vi klev ut utanför flygplatsen i Sydney njöt lite av det varma vädret och skröt sedan om hur vi nu var officiella besökare i Australien. Lång flygresa men himla bra. Jag var så trött i London att det blev inga mer bilder. Pappa har en video på vårt återseende som jag kanske kan få tag på åt er. Vi får ses snart vänner! Puss på er.

Hemma

Efter ett långt långt flyg som jag skriver mer i ett annat inlägg är jag slutligen tillbaka hemma. Kallt det är hörrni! Nya Zeeland känns mer som en dröm än verklighet, Fruängen har förvandlats ännu mer till stad och jag saknar att vara snäll och hälsa på folk. Förutom det och lite hemlängtan till Nya Zeeland är allt jättebra! Anlände till Arlanda flygplats 10.45 i fredags svensk tid 22.45 nyzeeländsk tid. Där möttes jag av förväntansfulla och skuttande bröder plus en jätteglad pappa. Vi åkte hem i vår bil, jag och grabbarna satt i bakluckan lyx lite som en limousin. Staden såg lite annorlunda ut för det mesta vackrare, uppskattar verkligen naturen så mycket mer när jag varit borta ett tag! Hemma åt vi lite våfflor och satt vid matbordet och pratade om livet, lite skillnad för nyzeeländsk stil i soffan med tv:n på högsta drag. Det bästa med att vara hemma är alla calls man får göra. Vi drog iväg för ett Lucia tåg i Mörby Centrum för jag kände mig lite patriotisk och det var mycket fint men jag saknade klappningar mellan sångerna. Åh hörrni nu kommer svenska livet bli lika fint som det nyzeeländska. Ser framemot att träffa alla vänner snart. Puss på er gullungar! Hör av er, ska fixa min telefon och skaffa kalender om jag vågar ta mig in till stan med allt folk, såg fler personer under två timmar ute igår än jag gjort under hela året i Nya Zeeland! Sen blir det att hitta på kulsaker xxx

Panik

Jag har bara tre dagar kvar i Nya Zeeland. Det finns så mycket jag vill hinna med men jag har inget förplanerat. Jag hatar den här tiden! Önskar att man inte behövde dra ut på det hela, med alla hejdå'n och alla "det här är sista gången jag...." Plus alla andra beter sig helt som vanligt medan jag springer omkring och försöker göra det mesta av tiden. Planerade inte så mycket med vänner i hopp om att hitta på något fint med värdfamiljen. Jag sa just några förslag till min värdmamma som inte har jobb men hon sa nej. Lite trist, jag tänker i alla fall inte sitta hemma och kolla tv hela dagen så ska ta och ringa några vänner och se om vi kan anordna ett hejdå. Min bästa vän och jag sitter just nu och försöker planera en stor hejdåfest för mig ikväll! Inget är omöjligt mina vänner men jag tror att det där kan bli himla svårt att få ihop. Älskar henne för den fina människan hon är och att hon försöker förgylla mina sista Nya Zeeländska dagar. <3

Här är några bilder från sista gången jag var i Wellington för den här gången. :)

Wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older.

Att säga hejdå är det värsta som finns! Jag önskar att jag inte skulle behöva, att allt skulle vara bra ändå. Men nej på torsdag slutar mina drömmars år, mitt liv på andra sidan jorden, i sagornas land. Det har varit fantastiskt, helt underbart och jag önskar att jag inte behövde åka så här snart. Om jag bara hade lite mer tid. Den långa raden av hejdå har påbörjats hittills har jag sagt farväl till tre fina vänner med tårfyllda ögon och klump i halsen. Vissa dagar är bättre än andra, då tänker jag mer på hur jag får träffa alla mina fina svenskar snart, och familjen! Men idag är tuff idag känner jag mig så himla ledsen att jag inte ens kan säga hejdå till vänner för jag tror jag kommer gråta en skvätt för mycket. Vi ses snart familjen, njut av de här fantastiska bilderna så länge. De är från mina äventyr vid the ranges och tongariro crossing! xoxoxo

I have had the time of my life.

I've been wanting to write you, I mean I haven't even updated the blog with my weekly weekend posts. Because I don't know. I don't know how to fit all in, how can I explain a life so different from what I used to have. How can I explain how can I explain how it feels to be at home but still feel like a stranger. How can I possible begin to tell you about the million new things I learn about myself every day. How can I tell you that I am happier than I have ever been miles away from what used to be home. How can I describe what this year has meant to me and how I'll never be the same. How can I put to words what a beautiful blessing you've all been to me.

There is so much to say about my year aboard but whenever I sit down to write it out I can't seem to clear my head. I'll be falling to bits over living my home, then I'll realize and remember the home I'm coming home to and suddenly I'll cry of happiness. This is the most confusing time in my life. I believe I've never been this emotional before. But I think this is a important part of the life of an exchange student. This is the comforting words I sent to my Italian friend when he was freaking out that it is all coming to an end. I read it through after I'd sent it and I got goosebumps and tears in my eyes. Ohh how important it can be to take your own advice sometimes. This one goes out to all the exchange students lost in the big wide world xxx.

It's the times we're so crazy, that people think we're high. It's the times we laugh so hard, we can't help but cry. It's all the inside jokes and "remember whens". those are all the reasons that we're best friends!

Ibland tänker jag tyst för mig själv att jag borde ha ansträngt mig mer. Tagit fler intiativ och skaffat fler vänner. Ibland när jag hör någon prata känner jag att jag inte har någon. Men sanningen är den att jag har så otroligt många, vänner och bekanta som bryr sig. Men att jämföra dem med mina närmaste vänner, de bästa människorna jag vet på hela jordklotet, det är inte rättvist. Jag har fått många vänner här men kanske inte mitt livs bästa eller livslånga vänskaper med varenda kotte i min stad men jag har träffat några av de finaste människorna jag mött i hela mitt liv här och för mig är det vad som är värt mest. Några från Italien, Tyskland, USA och Nya Zeeland. Jag är så lyckligt lottad att jag har träffat de här individerna trots att vi inte bor i samma stad här down under. Tack till rundresor och kollovistelser ni är de bästa som finns i mitt liv. Jag önskar att vi kunde bo närmare, umgås mer, men livet är som det är. Det ska bli så fint att träffa er mina vänner hemma i Sverige som betyder mer än allt annat. You don't know what you got till you're missing it a lot. Älskar er alla och börjar göra mig redo för att komma hem.

Livet

Idag har jag varit i skolan, gett min cooking teacher en hel ask med läkerol, skrivit min sista uppsats, betalat alla skolpengar, varit jättetrött och packat min väska. För igår kväll skypade jag min vän Philip till halv två på natten och aldrig igen. Jag har nämligen insett det under mitt år att dagarna blir så mycket härligare när man är vaken, pigg och inte halvdöd. Så i Sverige ska jag fortsätta min tradition att gå till sängs vid niotiden så länge systern som jag kommer få dela rum med tillåter. Jag slåss mer och mer av tanken hur otroligt det är att jag är här min Nya Zeeländska dröm gick i uppfyllelse. Känns så underbart! Någon beskrev den sista månaden av att vara en utbytesstudent är som att springa efter en buss men veta att man inte kommer hinna med den. På bussen är alla planer och allt man har tänkt att göra, hela ens liv beror på bussen och man missar den. Oavsett om jag missar den där bussen eller inte är det här det bästa året i mitt liv. Helt garanterat! Nu är jag redo för nya äventyr, whatever life throws at me! (Teddybjörnen fredrikson bilden nedan) Juste ja. väskan är packat för en familjeweekend i Tauranga är tillbaka igen nästa torsdag. Vi ses då!

Weekend 12.0

Hej alla fina, den här helgen hände något särskilt speciellt. Jag gjorde något jag aldrig tidigare gjort i Nya Zeeland. Det var en helt ny upplevelse för det här året och till min lättnad och förvåning så var det faktiskt rätt kul och skönt. Jag sov nämligen över hos Britta i fredags, men inte för en vanlig go-översovning utan för en pluggkväll. Jaha säger ni kanske att det gör ni varje helg - jag med fast i här är jag en soffpotatis. Dock himla skönt att vara ambitiös igen, prestationsprinsessan är på plats igen. Haha :) efter en kväll av plugg åkte vi till en farm där jag beslutat mig för att krama en lama. Dessvärre var de precis så otrevliga som i sagorna att den gjorde sig redo för att spotta på mig innan jag ens fått möjlighet att presentera mig själv. Istället fick jag en fin liten vän som jag plockade upp från marken, fågeln på bilden nedan, han får heta Bertil. På söndagen gick jag till kyrkan och insåg att min värdmamma var den bästa någonsin. Sista provet imorgon sen är det sommarloooooov, ska plugga vidare nu vänner. Ta det försiktigt i vintermörkret.

Juste ja, de fina bilderna är min vän Matildas, ni kan hitta henne bland länkarna. Puss